Irene Hansen - Blog

Vi gjorde det! Det trodde jag aldrig när jag låg på fjället i min Järvensäck i blåsten, hundarna vart helt översnöade och spåren puts väck. Med den dåliga uppladdningen vi haft i höst och vinter är jag grymt nöjd med hundarna som krigade sig i mål, inga tider att skryta med precis men så blir det med många vilopauser och nästan storm på fjället. Glad att min plan var att prova till checkpoint först i lugnt tempo, för att sen avgöra om vi skulle avsluta där eller gå mot mål. Vi starta ut i lugnt tempo och försökte hålla mig bakom de andra spannen med hundarna luffade på bra så vi körde om ett spann och låg sen efter två lite snabbare spann upp till stigningen mot fjället.

Där visade det sig direkt att träningen inte varit vad den skulle innan ett sådant här lopp, det vart segt och ansträngt. Väl uppe på fjället började de märkas de unga aldrig gått så långt och inte i dom förhållande så jag valde att lägga oss för att vila lite. Så det vart ca 2 h välbehövlig vila på spåret innan vi drog vidare mot checkpoint. 🙂
Väl inne på checkpoint så visa det sig att Wolf hade ont i höger framben, veterinären och jag kom överens om att låta honom få vila med spannet och sen checka honom igen, men jag anade redan då det skulle bli att droppa honom ur spannet. Lite synd för han behövs för att hålla styrkan uppe i spannet. Han är ju min fina lilla slitvarg!
Så vi vilade våra 2 obligatoriska timmar men jag hade bestämt redan innan att vila mer än så. Hundarna fick halm att ligga på, mat och vatten i magen, handledsskydd och några fick små täcke. Jag sov i sovsäcken med hundarna och fick i mig lite pizza 😊


Jag bestämde mig för att prova ta mig mot mål då alla hundar vart pigga och glada efter vilan, även Wolf men han fick inte gå med ut till sin stora besvikelse, han hade fortfarande ont och haltade 😔
Väl ute på spåret igen vart det lite samma som första delen, de jobbade på bra tills stigningen mot fjället började, där började de sega. Jag hade bestämt i förväg att tog jag mig vidare från checkpoint så tar vi det väldigt lugnt och vilar på några ställen i spåren. Så vi började med en 2 h vila i skogen strax innan stigningen och tog sedan några timmars längre vila efter vi kommit över första fjäll knöken. På vägen dit mötte vi det Schweiziska teamet och samkörde med dem men när vi gått en bit efter andra vilan ville hans hundar ej gå medan mina ville fortsätta så vi bestämde jag skulle gå om, han hängde på en bit till sen blev det stopp för honom. Mitt team ville vidare så vi tuffade på en bra bit till, spåren var inte optimala precis så mina hundar började se sega ut och till slut sa dom “nää, inte en meter till”. Framförallt Indra som fått gått ensam i lead över fjället för de andra tappade fokus där uppe, de var inte mentalt starka i huvudet för dom förhållanden som var där.
Jag tänkte, de kommer inte gå en millimeter till, de är helt slut, så bara till att göra camp där uppe på fjället och härda ut vind och snö. Hundarna fick mat och jag smälte snö till dem i hundköket. Indra vart stel och halta lite sista biten så jag försökte så gott jag kunde ge henne massage, täcke och handledsskydd. Hon morrade rejält åt mig och då tänkte jag hon kommer vägra gå mer så lika bra att ringa min handledare och säga att vi får bryta. -Han ger besked att de kommer köra upp till mig, men det kommer ta några timmar och de ska även köra upp till de andra spannen som stoppat på fjället för att försöka få till lite spår, för de var obefintliga i all blåst och snön som vräkt ner.
Så där låg vi på fjället i halvstormen och frös i många timmar tills de dök upp och då sa de att vi kan inte ta ner dig nu, vi måste först kolla till de andra spannen så välj själv om du vill ligga kvar eller försöka ta dig en liten bit neråt själv nu när vi kört upp spår så du slipper den värsta blåsten.
Jag valde att försöka få liv i hundarna och ta mig lite längre ner och vänta tills de hämtade mig där nedan för fjället i stället. Och döm om min förvåning, alla hundar reste sig, skakade glatt av sig snön och sa “ja då går vi” 😊


De fluffade på i 1,5 mil och jag började fundera på om vi kanske skulle göra ett försök mot mål istället för att bara ligga på spåret och väntar på att bli hämtade. Så jag bestämde mig för att ta en bit i taget med små korta pauser när det kändes tungt. Det gick inte fort med de gick självmant framåt utan protest. När det var 6 km kvar i en seg uppförsbacke la dom sig och jag var typ helt slut, redo att trilla ihop och ge upp, men fick bra pep av min bästa vän som stod i målet och väntade, så jag chansade med att snacksa och vattna och vila i 15 min vilket gjorde susen för oss alla så vi kunde kriga de sista kilometrarna in till mål. 🙂
Det var riktigt kul att köra på fjället med lite tuffare förhållande, det gav mig och hundarna bra träning och erfarenheter inför framtida äventyr. Det visade också vilken potential det finns i mitt team, vi klarar av att ta oss igenom dåligt väder på fjället. 🙂 
Kram Irene “Miles of Smile” 

Har du något att säga:

Din mailadress kommer inte att publiceras.